att vilja men inte kunna

Har tänkt på en sak de senaste dagarna.
Att prata med Alexander är rätt likt att prata med en person med
expressiv afasi.

Han vet precis vad det är han menar. Han pekar på benet och tittar menande på mig.
I hans huvud låter det så rätt. Han vet exakt vad han vill säga. Men ut kommer bara rappakalja.
Jag gissar:
-Vill du ha hjälp att ta av dig strumporna?
Han ser besviken ut. Skakar på huvudet:
-Nää..
Han pekar igen:
-Däää!
-Jamen jag vet inte vad du vill!
Nu börjar han bli frustrerad. Nu med riktigt uppmanande röst med lite gnäll i:
-DÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!
Jag observerar att ena byxbenet kanat upp lite. Åtgärdar detta.
Lättnaden och lyckan är total.
Äntligen fattade sega mamma vad jag ville. Kunde hon inte bara lyssnat på mig från första början?


Kommentarer
Postat av: Siss

Ha ha ha, gulligt gulligt ;o) Ja våra barn upplever oss nog ofta som väldigt korkade...... :0)

2009-11-08 @ 15:08:24
Postat av: Spiro

De är ju fasligt söta de där små... :o)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback