SPIRO

M och jag passade på att ta en mumsig fika bestående av räkmacka och cola när vi var på stora köpcentrat. Tjejen i kassan tittade på mig och frågade:
-Är det långt kvar eller?
-Nä, det är 7 dagar sent, svarade jag lite uppgivet.
Då såg hon först lite fundersam ut sen så böjde hon sig fram och klappade mig lätt på magen:
-Nu får du allt ta och komma ut bebisen! Så, nu har jag ordnat det!
Jag tittade undrande på henne varvid hon förklarade att hon hade träffat flera som gått över tiden och varje gång hon klappat dem på magen så hade bebisen kommit ut inom ett dygn.
Den irritation som jag först kännt över att en vilt främmande människa klappat mig på magen var som bortblåst och jag blev nästan rörd över hennes omtänksamhet.
-Ja, då får vi verkligen hoppas att det blir så den här gången också!
-Ja precis, det är inte kul att gå och vänta i ovisshet, svarade hon.
Varm i kroppen gick jag och satte mig och njöt av räkmackan och kände mig lite mer hoppfull.