SPIRO

Innan jag börjar berätta vill jag klargöra några saker. Jag skriver ner det här till stor del för mig själv och väljer därför att inte censurera så värst mycket. Ni kanske tycker att jag lämnar ut för mycket men herregud, känns som om jag berättar om detta med vilt främmande människor på gatan. Då kan jag väl berätta för er? För det andra; jag vet att det finns blivande mammor bland mina läsare. Det är ingen lättsam historia men tänk på att det är olika för alla. Jag lyckades få något av de jobbigaste förlossningarna man kan få. I alla fall i mitt tycke. Jag är oerhört lycklig att allt trots allt slutade bra. Både Alexander och jag mår ju bra nu och det är huvudsaken.

Here we go:

Kl. 05 på onsdag morgon, 9/4, vaknade jag med värkar. Det kändes ungefär som de vanliga förvärkarna och fäste därför inte så mycket uppmärksamhet på det hela. Gick upp på toaletten och upptäckte att jag blödde lite. Blev hoppfull.

Kl. 06 ringde M's väckarklocka, han skulle duscha på morgonen. Pratade med honom om värkarna och sa att det nog var bra om han duschade nu och att jag trodde något var på gång. Han var skeptisk. Jag valde i alla fall att sätta på TENS-apparaten, det kändes skönt. Jag ringde till förlossningen och rådfrågade om M skulle stanna hemma från jobbet. De var på min linje och trodde nog att det hela var på gång. Fick rekommendationen om att ta det lugnt och att det var långt kvar innan jag behövde komma in.

Kl.07 var värkarna väldigt starka och kom med 2-3 minuters mellanrum. Dags att åka in! Härligt att det går fort tänkte jag och såg fram emot en kort förlossning (jo hoppla?).

Kl. 08 skrevs vi in. Barnmorskan tog en CTG-kurva, allt såg bra ut. Hon rekommenderade mig att ta en dusch. Det lät skönt tyckte jag. Ställde mig upp och skulle bara ta nästa värk innan jag klädde av mig för att kliva in i duschen.

Då gick vattnet.

I mina egna privata kläder. Nice.

Vattnet var inte klart som det ska vara och därför blev min dusch inställd och jag fick komma in på förlossningsrummet. De ville även ha bättre koll på bebisen pga detta och fick därför en skalpelektrod. Min TENS-apparat störde avläsningen för skalpelektroden så tyvärr fick jag inte ha den längre. Synd.

Vid det här laget var värkarna väldigt starka och kom väldigt tätt. Det hela gick framåt med bra fart och jag öppnade mig allt eftersom tiden gick. Smärtan var oerhört jobbig men eftersom det gick framåt kunde jag motivera mig. Har tyvärr inget som helst tidsbegrepp här. M var med mig och peppade mig genom varje värk genom att titta på CTG-kurvan och berätta när värken började släppa. Jag andades lustgas bäst jag kunde. Upplevde inte så värst bra hjälp av lustgasen, men den gav mig något att göra under värken och hjälpte mig andas med lugna tag. Jag prövade alla möjliga ställningar men allt var bara ont, ont, ont. Det var också väldigt jobbigt att värkarna kom så tätt att jag inte hann vila mellan.

När jag öppnat mig ca 6 cm började jag få krystvärkar. Krystvärkar som jag alltså inte fick krysta i. Oerhört jobbigt. Försökte flämta, försökte andas lugnt, inget hjälpte. Allt jag ville var att krysta!

Vi närmar oss nu 15-16-tiden och det är skiftbyte. En ny barnmorska. Hon undersöker mig på nytt och jag har inte öppnat mig något mer sedan förra kollen för en timme sedan. Fortsatt 7 cm och krystvärkar. Jag känner hur jag håller på att tappa sansen av smärtan och kan inte längre motivera mig då förloppet inte går framåt.

Jag väljer att be om en epidural.

Jag som varit så negativ till detta! Jag som är så stickrädd och aldrig skulle kunna tänka mig att låta någon sticka mig i ryggen! Jag som trodde att jag skulle föda barn lätt som en plätt?

Narkosläkaren kommer och lägger bedövningen, han lyckas på första sticket och det känns inte alls så hemskt som jag tänkt mig.

Låt mig klargöra en sak: Epidural är guds gåva till kvinnorna! Gud vilken lättnad! Jag kunde fortfarande känna mina värkar och andas lustgas för att ta mig igenom dom. Men jag känner igen mig själv. Jag kan börja prata med M igen. Jag kan vila mellan värkarna och börja uppleva min förlossning. Inte bara genomlida den. Vi slår på radion och jag diggar med i musiken när värkarna kommer. Är det en riktigt bra låt behöver jag knappt lustgasen genom värken. M passar på att ta lite kort.

Barnmorskan kommer in och kallar vårt rum för disco-rummet. Förlossningen skrider framåt fast i lite långsammare takt. Det gör mig inte så mycket eftersom jag känner att jag klarar av det nu. Här någonstans är det återigen skiftbyte och vi går in på vår tredje barnmorska. Så småningom har jag öppnat mig hela vägen till 10 cm. Barnmorskan börjar fråga efter om jag kännt krystvärkar. Jag minns tillbaka med fasa på de jag haft tidigare under dagen och kan inte påstå att någon sådan känsla finns. Vi avvaktar en stund till.

Kvällen närmar sig. Skulle tippa på att vi börjar vänta på krystvärkar vid 20-tiden eller något liknande. Till slut tycker barnmorskan att vi inte kan avvakta mer, bebisen börjar bli lite ansträngd.

Jag får värkstimulerande dropp. Till en början märker jag inte så mycket av det men de ökar det successivt och nu börjar värkarna bli svåra att ta sig igenom igen. Musiken hjälper mig inte längre. Jag känner viss krystkänsla och får prova. Ingenting händer. De höjer droppet ytterliggare och vi försöker igen. Ingenting. De tar bort min älskade epidural men det enda det resulterar i är mer smärta. Läkaren tillkallas. Hon säger att vi ska prova med sugklocka tre gånger och går inte det blir det kejsarsnitt. Jag blir oerhört rädd. Tror inte jag insett att det var så allvarligt.

Jag ber om att få vara sövd om det blir snitt. De tycker jag ska ta ryggbedövning. Jag väljer att inte diskutera utan hoppas att klockan ska göra susen.

De försöker med klockan 1, 2, 3 gånger. Jag tar i för allt vad jag bara kan och M är med och peppar mig samt ser till att jag inte glömmer att andas. Så säger läkaren:

-Det här går inte, vi får ta snitt. Bebisen mår för dåligt.

Nu går allt mycket fort. Jag får bricanyl för att avbryta värkarbetet. De sätter kateter på mig på en grisblink och rusar med mig ner mot operation. M hänger med så gott han kan. Halvvägs ute frågar barnmorskan M om han kommit ihåg kameran. M vänder sig för att hämta den men hon hindrar honom och ropar istället till de som är kvar att komma med kameran.

När vi kommer in på operationssalen brister det slutligen för mig. Jag får panik och blir otroligt rädd för hur det ska kännas när de skär i mig medan jag är vaken. M sitter hos mig och försöker lugna mig men jag hör hur även han är riktigt rädd. Så kommer narkosläkaren och ska lägga bedövningen. De vill att jag ska ligga hopkurad och skuta rygg. Det är inte lätt som höggravid ska jag säga er! Dessutom har bricanylen slutat verka och jag har riktigt grymma krystvärkar. Skapligt lätt att ligga still och skjuta rygg då. Knappast! Den här läkaren är dessutom inte lika bra på att sticka (jag är inte lika bra på att ligga still och skjuta rygg?) och måste sticka om flera gånger. Slutligen tar äntligen bedövningen och min kropp domnar bort. Jag ligger och skakar på båren av rädsla, chock och bricanyl.

Så börjar de operationen. Jag känner hur det gungar i magen. Det är det enda jag känner! Jag börjar slappna av och låta dem göra sitt jobb. Då kommer tankarna på bebisen. Innan dess har jag varit så pass uppe i min egen panik att jag inte ens tänkt på honom!

Så plötsligt hör jag ett barnskrik. Mitt barns skrik! De tar honom till ett annat rum för att kolla honom. Frågar M om han vill följa med men han väljer att stanna hos mig. Något jag är väldigt tacksam för. Funderar på att fråga vad det är för kön men väljer att vänta. Så kommer de med honom och lägger honom uppe hos mig och han är världens finaste. M och jag konstaterar förvånat att det är en kille! Vi som varit så säkra på att det var en tjej! Kl.00.20 kom vår älskade Alexander Erik till världen. Trots all smärta och all panik så är det värt det. Skulle vi få barn igen hoppas jag dock på en enklare förlossning och att slippa snitt!