SPIRO

Igår tog vid en promenad till lekparken. Cirka 100 meter från målet upptäcker Alexander vart vi är påväg. Han sträcker upp ena handen och pekar uppfordrande. Samma stil som när han vill att vi ska ge honom något han inte når själv. Jag försöker förklara att han får gå dit och att lekparken inte kan komma till honom.
Alexander skyndar på stegen. Han som nyss gick fram i sakta mak och plockade varje maskros han såg.
Så sträcker han upp handen igen och sträcker ut den allt han kan. Vi är fortfarande 80 meter ifrån. Han tar upp andra armen och sträcker den också. Gnäller lite när han fortfarande inte når lekparken.
Sen knatar han på framåt det fortaste han kan med sina små ben med armarna utsträckta likt en sömngångare.
Lyckan när han når parken går inte att beskriva.

Sötnöt.